Sedan den 17:de mars har jag väntat på denna dagen. Tisdagen den 15:de april. Dagen då jag skulle få träffa en ortoped angående mitt knä. Kl 09:45 satt jag i väntrummet på Axesshuset och väntar på att bli inropad till ortopeden. Besöket blev lite av ett antiklimax. Det var inte särdeles långt och det enda som konstaterades var detsamma som MR:en hade gjort.
Läkaren klämde och kände på mitt knä och sa att det fanns inget som de kunde göra mer än att skicka mig vidare till Ortopedkliniken i Mölndal.
"Hur lång tid tar det?" undrade jag.
"De har 90 dagar på sig enligt vårdgarantin" svarar ortopeden.
"Jaha.." säger jag.
Vi tar i hand samtidigt som han uppmanar mig att fortsätta med sjukgymnastiken.
Ortopederna i Mölndal kommer inte göra något med mitt knä om jag inte har tränat det.
Mina tankar snurrar när jag haltar till hissen. 90 dagar? 90dagar?! 90 dagar!!?
Det är ju om 3 månader... besviken. Har jag väntat en månad på det beskedet att jag ska vänta ytterligare 3månader.
Vet att jag inte ska men kan inte låta bli att räkna på värsta fallet:
Den 15 juli träffa läkare
Sedan har alla semester...
Titthålsoperation för att titta på knät och kanske fixa det i Augusti/september.
Sedan minst 6månaders rehab.. Då är det mars månad...
JA, skidåkning är en lyxsemester utan dess like och att inte kunna åka skidor är ett ohyggligt lyxproblem. Men om det är skidåkning som ger mig livs- och arbetslust?
Jodåsåatt..
Kommentarer
Håller tummen för det skall gå fortare...